Varje läsare som följer denna blogg någorlunda regelbundet vet att jag gillar Glenn Gould. Jag är väl inte besatt, men visst är jag lite "nördig" när det gäller GG. Av någon märkvärdig slump kom Karl Aage Rasmussens bok "Den kreativa lögnen - Tolv kapitel om Glenn Gould" (2005) inom mitt synfält. Jag nappade direkt och lånade den.
Detta är en sådan där bok som man inte är bortskämd med: en mycket ambitiös och seriös bok som dessutom är skriven med gott humör och ett ekvilibristiskt flyt. Bland biografier jag har läst hamnar denna i det absolut högsta skiktet. Jag sitter här och blir tårögd av rörelse när jag skriver om den. Det här är så bra att "det finns knappt på kartan". (Redan omslaget är ju en ren knockout - så fantastiskt stilrent och elegant!)
Jag blir tvungen att jämföra med Olof Lagercrantz' makalösa bok "August Strindberg" eller Miles Davis' oförglömliga självbiografi (baserad på intervjuer av Quincy Troupe) för att finna något i samma klass. Varje kapitel kan förmodligen läsas vart och ett för sig som en essä. Och om vi betraktar denna bok som en essäsamling, så hör den även då till de bästa.
Det kan vara så - slår det mig nu - att man tycker bäst om sådana böcker som bekräftar något man redan har tänkt och känt. Må så vara, men det kan inte vara tillräckligt. I min värld måste en bra bok (dessutom, eventuellt) lära mig något nytt, öppna mina ögon på helspänn och - stora ord - berika mig.
Den enda väsentliga invändning jag har mot denna bok är dess titel. Jag tycker, att det borde ha funnits någon lämpligare titel att ta till. "Den kreativa lögnen" kan stöta bort vissa presumtiva läsare. Anledningen till att boken fick den titel den fick kan skönjas här:
"Verklighetsillusionen uppnås bara om skådespelaren medvetet ställer in sin konstnärliga teknik och förmåga på att uppnå den. Först då uppstår det i egentlig mening konstnärliga.
'Kreativ lögn' kallade Gould sin metod. (...) När ett barn plockar upp en träbit och kallar det en häst - då börjar konsten." (s. 26f)
Jag skulle inte vara rättvis mot författaren om jag inte valde några gudomligt välformulerade citat. Således - håll till godo:
"Han plockade upp mer ny musik ur de gamla noterna än någon av sina samtida, och han omgav sig med så många besynnerliga påhitt att det skapades myter på löpande band: den alltför låga pallen, det ofrivilliga nynnandet, de självdirigerande armsvängningarna, den rytmiskt rullande överkroppen, de vibrerande käkarna, baljan med varmt vatten som han doppade fingrarna i (...) Hans otroliga dropout 1964 blankpolerade myten: 32 år gammal, på berömmelsens topp, lämnade han för alltid konsertestraden. Som superstar med tennisgage och enormt publiktycke drog han sig tillbaka till hemstaden Toronto och till ensamheten i ljudstudion för att odla det han kallade 'min kärleksaffär med mikrofonen'." (s. 7)
"Endabarnet och enstöringen Gould gick i självvald, livslång exil, person och verk blev ett, och tog gestalt i studioinspelningar, tv-filmer, kompositioner, radiodokumentärer, förutom en lång rad essäer och skrifter där navelskådaren Gould intervjuade Gould om Gould och där musikens heliga kor ständigt slaktades." (s. 8)
Här ser jag (Thomas O., alltså) ett par likheter med Bob Dylan: det oerhörda självförtroendet och modet att gå sina egna vägar, på tvären emot all konvenans och "god ton", övertygad om att historien skulle frikänna honom.
"Gould-myten hämtar inte sin näring enbart i hans konst, den kommer ur själva sinnebilden för upproret, provokationen, olydnaden (...)" (s. 10)
Gould var perfektionist med stort P. Han såg ned på improvisation. "Om den sena inspelningen [Från 1981 - min anm.] av början och slutet av Goldbergvariationerna (de två - på papperet identiska - upplagorna av temats två gånger 16 takter) berättar Gould att han använde 21 tagningar innan han uppnått det som föresvävade honom." (s. 25)
"Bortsett från sitt geni (och förmågan att reta mediernas nyfikenhet) saknade Gould faktiskt alla de talanger som vi förbinder med succé i musiklivet. Ett överbeskyddat endabarn, livslång ångest för flockmentalitet och folksamlingar; ett hyperkänsligt, nervöst, nästan maniskt temperament och en bräcklig psykisk konstitution; våldsamma hypokondriska drag och ofta krasslig till hälsan; ett medfött hat gentemot alla slags 'tävlingar' och ett livsviktigt behov av ensamhet (eller i vilket fall av att vara för sig själv)." (s. 29)
Kära läsare, jag skall inte trötta er med flera citat. Detta är en bloggpost och icke en citatbemängd essä. En sak är säker: jag har blivit ännu mera fascinerad av GG efter att ha läst denna bok. En målsättning är att jag, så fort jag får råd, skall köpa några av Goulds Beethoven- och Mozart-tolkningar. Det verkar stå utom allt tvivel att de tillhör det bästa - alla kategorier - som någonsin har spelats in.
För Glenn Gould gällde att konsten gick före livet. Det kostade honom livet - alltför tidigt.
Etiketter: Böcker, Glenn Gould, Konst
